Kärlek på distans
Vardagssnokande
Jag vet inte riktigt hur det kommer sig, men vi (och med vi menar jag jag och ze <3 och jag orkar inte ens försvara att jag använder uttryck som vi nuförti´n) har fått en rutin att gå ner på stan i samband med att vi båda är lediga. Antagligen är det som någon slags belöning för att fira att vi är jobbfria samtidigt, då det inte händer alltför ofta. Egentligen är det ett märkligt sätt att fira, eftersom ingen av oss egentligen är särskilt förtjust i vare sig Uppsala centrum eller att shoppa. Därför slutar det ofta snabbt med att vi lufsar in på något kaffesäljande ställe och spenderar några timmar där istället för att trängas bland övrig vinterjacksmaffia i affärerna. Fikapauser är ofta starkt förknippade med tid för samtal. Lyckligtvis finns inte några sådana krav på oss, kanske för att vi pratar mycket all övrig tid på dygnet. Istället brukar vi bara ta det lugnt och göra det som lockar oss personligen. Det läses böcker, tecknas och lyssnas på gymnasiedonnorna i bordet bredvid. Om vi råkar befinna oss strategiskt placerade vid en myrstig så händer det att jag (halva vi kommer även i jag-form) ägnar den mesta tiden åt att studera människorna som hetsar förbi runt omkring mig. Det handlar inte bara om att sätta mig in tjejen med uppkavlade stentvättade jeans liv, eller fundera på om killen i mobilståndet ska få igenom nästa försäljning eller inte, utan framförallt studerar jag dem rent...ehm, hur säger man...grafiskt. Antingen genom teckning eller foto.
Kladd med liten penna
Ofta när man tecknar av människor är det antingen via foto (dödstråkigt och otroligt förenklat eftersom man glömmer bort att verkligen studera kroppens tredimensionella beteende) eller på krokilektioner. Nakna kroppar i all ära, särskilt då det böjs framåt, bakåt, kontrapostas och svankas, men man kan inte riktigt komma ifrån att de trots allt är löjligt lättklädda och verkligen inte hör hemma i någon form utav vardagssituation (åtminstone ingen som direkt matchar mitt liv...ehm). Att teckna av människor där de beter sig helt naturligt (nu räknar jag bort det faktum att det rent filosofiskt är svårt att säga att någon verkligen beter sig naturligt med tanke på den ström av intryck som kommer in utifrån om hur vi ska vara) kan kännas betydligt mer relevant. Tyvärr är det svårt, för riktigt naturliga motiv kräver per definition en viss rörelse, för annars skulle de klassas som modellstudie och då var vi tillbaka till ruta ett igen. Pennan måste därför flyga kors och tvärs på pappret för att få med denna någon innan den flyttar på sig, samtidigt som man måste passa sig noga för att den inte ska förstå att den blir noggrannt studerad eftersom man är dum nog att sällan teckna av någon man känner (titta, titta, titta, inse att objektet tittar tillbaka, titta åt något annat håll eller precis bredvid och låtsas som att man hela tiden hade fokuset riktat på en punkt en halv dm åt sidan om objektet, titta ner på pappret en stund, hoppas att objektet har slutat titta på en själv, titta upp och fortsätta och hoppas att man inte möter objektets blick). Resultatet: ett gäng knökefula skisser på folk som läser tidningen eller håller upp t-shirts mot sig själva för att måtta om de kan tänkas passa (fika i Forumgallerian: fånigt nära T-shirt Store). Tidsfördriv, men aldrig något som jag kan använda till något annat. Typiskheter.
Knäppa bilder
Meeh, jag hade ju något på hjärtat här men så blev jag medtvingad till akutköp på Willys (Konsum är numera under bojkott) och nu har jag glömt bort hela konceptet. Men kort och gott: smygfoto kan i många fall kompensera för smygtecknande och har sin klara fördel att det går jevligt fort, så problemet med att folk rör sig blir inte lika stort. Det blir en variation från alla vanliga nu-sitter-jag-och-pratar-med-en-kompis-och-passar-på-att-fota-den-mitt-emot-mig-framifrån-för-den-råkar-vara-någon-att-fota-just-just-nu-foton och blir inte lika kladdiga som teckningarna. Oftast. Det finns dock vissa saker man bör tänka på i samband med att fota främlingar i deras naturliga (jag måste sluta använda det ordet) miljö:
Jag vet inte riktigt hur det kommer sig, men vi (och med vi menar jag jag och ze <3 och jag orkar inte ens försvara att jag använder uttryck som vi nuförti´n) har fått en rutin att gå ner på stan i samband med att vi båda är lediga. Antagligen är det som någon slags belöning för att fira att vi är jobbfria samtidigt, då det inte händer alltför ofta. Egentligen är det ett märkligt sätt att fira, eftersom ingen av oss egentligen är särskilt förtjust i vare sig Uppsala centrum eller att shoppa. Därför slutar det ofta snabbt med att vi lufsar in på något kaffesäljande ställe och spenderar några timmar där istället för att trängas bland övrig vinterjacksmaffia i affärerna. Fikapauser är ofta starkt förknippade med tid för samtal. Lyckligtvis finns inte några sådana krav på oss, kanske för att vi pratar mycket all övrig tid på dygnet. Istället brukar vi bara ta det lugnt och göra det som lockar oss personligen. Det läses böcker, tecknas och lyssnas på gymnasiedonnorna i bordet bredvid. Om vi råkar befinna oss strategiskt placerade vid en myrstig så händer det att jag (halva vi kommer även i jag-form) ägnar den mesta tiden åt att studera människorna som hetsar förbi runt omkring mig. Det handlar inte bara om att sätta mig in tjejen med uppkavlade stentvättade jeans liv, eller fundera på om killen i mobilståndet ska få igenom nästa försäljning eller inte, utan framförallt studerar jag dem rent...ehm, hur säger man...grafiskt. Antingen genom teckning eller foto.
Kladd med liten penna
Ofta när man tecknar av människor är det antingen via foto (dödstråkigt och otroligt förenklat eftersom man glömmer bort att verkligen studera kroppens tredimensionella beteende) eller på krokilektioner. Nakna kroppar i all ära, särskilt då det böjs framåt, bakåt, kontrapostas och svankas, men man kan inte riktigt komma ifrån att de trots allt är löjligt lättklädda och verkligen inte hör hemma i någon form utav vardagssituation (åtminstone ingen som direkt matchar mitt liv...ehm). Att teckna av människor där de beter sig helt naturligt (nu räknar jag bort det faktum att det rent filosofiskt är svårt att säga att någon verkligen beter sig naturligt med tanke på den ström av intryck som kommer in utifrån om hur vi ska vara) kan kännas betydligt mer relevant. Tyvärr är det svårt, för riktigt naturliga motiv kräver per definition en viss rörelse, för annars skulle de klassas som modellstudie och då var vi tillbaka till ruta ett igen. Pennan måste därför flyga kors och tvärs på pappret för att få med denna någon innan den flyttar på sig, samtidigt som man måste passa sig noga för att den inte ska förstå att den blir noggrannt studerad eftersom man är dum nog att sällan teckna av någon man känner (titta, titta, titta, inse att objektet tittar tillbaka, titta åt något annat håll eller precis bredvid och låtsas som att man hela tiden hade fokuset riktat på en punkt en halv dm åt sidan om objektet, titta ner på pappret en stund, hoppas att objektet har slutat titta på en själv, titta upp och fortsätta och hoppas att man inte möter objektets blick). Resultatet: ett gäng knökefula skisser på folk som läser tidningen eller håller upp t-shirts mot sig själva för att måtta om de kan tänkas passa (fika i Forumgallerian: fånigt nära T-shirt Store). Tidsfördriv, men aldrig något som jag kan använda till något annat. Typiskheter.
Knäppa bilder
Meeh, jag hade ju något på hjärtat här men så blev jag medtvingad till akutköp på Willys (Konsum är numera under bojkott) och nu har jag glömt bort hela konceptet. Men kort och gott: smygfoto kan i många fall kompensera för smygtecknande och har sin klara fördel att det går jevligt fort, så problemet med att folk rör sig blir inte lika stort. Det blir en variation från alla vanliga nu-sitter-jag-och-pratar-med-en-kompis-och-passar-på-att-fota-den-mitt-emot-mig-framifrån-för-den-råkar-vara-någon-att-fota-just-just-nu-foton och blir inte lika kladdiga som teckningarna. Oftast. Det finns dock vissa saker man bör tänka på i samband med att fota främlingar i deras naturliga (jag måste sluta använda det ordet) miljö:
- Om du har en stor kamera: tänk på att den syns och att folk blir förvirrade över paparazzi-beteenden (även om vissa garanterat blir hemligt förväntansfulla då de tror att deras urkiga modeblogg äntligen har slagit igenom).
- Låtsas som att du ska fota den som sitter mittemot, ställ in allt som ska ställas in och vänd sedan kameran mot objektet precis innan knäppningen.
- Fota personen mittemot, men fokusera inte på denna utan de bakom. Klipp sedan bort ditt suddiga sällskap - klart!
- Inför föregående punkt: se till att ha en kamera där du enkekt kan justera vad du vill fokusera på. Om du inte har det och inte vill investera i en ny så får du helt enkelt slipa på en snitsig böneramsa till godtycklig kraft som du råkar tro på, så kanske du ändå har tur att få till det på något vis.
- Fota inte genom glasrutor (se bild nedan). Risk för oskärpa, fula färger och reflektioner är för stor.
- Fota gamla tanter (se bild ovan), de märker ändå inte om någon viftar en svart burk mot dem.
Kommentarer
Trackback
