pushtheredbutton

Bak-rundeln
Statistiken ljuger inte! Enligt senaste hemmasnickrade SIFO-undersökning av mig och ett litet Ume-sak kom det fram att det spel som absolut störst del av befolkningen (alt. PNK:s inflyttningsfestbesökare) anser vara deras favoritspel är Drakborgen, den gamla ALGA-klassikern som slog en hel tioårig befolkning med storm. Det blev omedelbart en succé, vilket resulterade i en svåråtkomlig expansion (Westeraos - staden som ALGA glömde...och inte hjälpte det att jag fortsatte leta land och rike runt, det blev för mig aldrig tillgängligt) och så småningom en ny utgåva med helt andra regler. Drakborgen - Legenden, re-maken som kom för bara några år sedan, är mumsigt och på många sätt smartare än dess förlaga, men tack vare det enorma nostalgivärdet som originalet besitter så är det beskrivningen av detta ni får plågas njuta av idag.




Tjockast vinner inte (alla dör)
Klassiskt jantekoncept: Den där förbenade lyxdraken (a k a Stekaren?) i borgen med stort b ska inte tro att han är något bara för att han har en skattkammare gömd under/som sin madrass. Därför är det inte mer än rätt att du tar dig dit och nallar lite blingbling - ypperligt lämpat för framtida booze och glädjedonnor för att dämpa de ångestattacker som mardrömsupplevelserna i ovan nämnda Släpp Guldet Loss - Det Är Vårt - projekt kommer att generera. Så fram med jättesvärdet, hängselshortsen eller pipskägget, nu blir det fight in the night! Ja, förutom att du måste ut ur bygget innan det faktiskt har blivit natt, vilket finurligt nog hålls reda på av en mätare som tickar ner för varje påstådd timme - 26 gånger totalt (dyskalkyli for teh win).
Istället för de vanliga Systrarna Färg (blå, röd, gul och grön) är det i spelet möjligt att spela lite mer skilda roller. De varierar inte bara i fulhet (där Siegir Skarpyxe, en Naked Cowboy-liknande vikingaman i hot pants tar hem förstaplatsen) men också i många andra aspekter som kan påverka spelets gång. Egenskaperna är tyvärr inte helt lämpligt viktade, vilket gör att de två smidiga med mycket tur (Aelfric Brunkåpa: en power-metal-rockande munk med Fabiokomplex och hippiesandaler samt Bard-hår Bågman: könlös svagis som försvarar sig med pilar i hälen) har ett klart försprång medan du borde hållt dig till att säga Ni och aldrig klivit innanför stenmurarna om du tilldelats Riddar Rohan (vandrande plåtburk).
Målet är alltså att ta sig till skattkammaren gömd djupast in i borgen, sno guld och en halv grön skog utan att dess fjälliga ägare (helst) vaknar, för att sedan ta sig därifrån helskinnad. Räkna med att det kommer gå helt åt pipsvängen, vilket det enligt speltillverkarnas egen statistik gör i 80% av fallen, så blir du mindre besviken när du dör. Rummen i borgen slumpas ut lite random och garanterat aldrig till din fördel, men allt som oftast till din motspelares enligt Lagen om alltings jävlighet (vinna på fusk?!). Rummen är fyllda av fällor och fiender, för att göra ditt traskande mindre ensamt och långtråkigt, varav vissa är pinsamt lättövervunna (svartalfer som flyr med näsan mellan benen om man kallar deras mama för något oanständigt) medan andra kan vara nog så trixiga (två-mot-en-fega siames-orcher och bottenlösa hål som spelets två biff- alt. plåt-paket (Skarpyxe/Rohan) alltid tafflar ner i enligt oskriven lag). Rummen kryddas även av berusningsmedel (Liten flaska med chockrosa dryck) och diverse goodie bags i stil med Rep (nödfvändigheten), men var beredd, inget är glatt i teh borg. När du minst av allt anar det gör rummen någon slags The Cube-rokad och plötsligt har din väg tillbaka förvandlats till en väg of GIR-sjungande Doom-song.
Damn.