Undercover bland vita knutar och kamouflerat guld

Det består av tre moment.
Eller möjligtvis fyra.
För när allt kommer omkring är trots allt letandet alltid det viktigaste.
Stryk letandet.
Hittandet, menar jag.
Du kommer dit,
vet på ett ungefär vad du letar efter
på ett ungefär var det bör ligga,
och allt du behöver göra är att hitta det.
Bara.

Och nej, det här är inte en metafor för något djupt och filosofiskt,
utan något riktigt,
att ta på.
En alldeles äkta skattjakt.
Med enmiljontvåhundratrettioentusensexhundrafemtionio kistor.
Och den pågår runt omkring oss.
Hela tiden.
Totalt osynligt för omgivningen.
Om du inte är en av oss, det vill säga.
Och det är där diskretionen kommer in.
För hur roligt vore det att gömma en skatt mitt framför ögonen på potentiella hittare?
Potentiella förstörare.
Förstörare av magin.
Shh...hemligt.

Vi kallar dem mugglare.
De där som inget vet.
Utanförmänniskorna.
Och idag var de extra många.

Men hon lärde sig snabbt,
hur man letar utan att ses leta.
Kom till och med med egna knep:
Rota i väskan,
titta på utsikten,
knyta skon.
Lägg sedan till att hon verkar vara född med skatthittarsyn
och vi har en elev som verkar ha gått om
mästaren.

Vi tittar oss omkring.
Ingen mugglare i närheten?
Böjer oss ned, plockar upp.
Steg ett avklarat.
Låter tiden gå, så att alla har passerat.
Håller skatten gömd i handen,
kramar den hårt, hårt.
Öppnar burken,
fyller i.
Steg två.
Väntar lite till.
Hej hej goddag nej men är ni här?
Pust.
Det var nära ögat.
Paus.
Böjer ner,
lägger tillbaka.
Steg tre - check.
Seger.

 

PS. Om du inte har en aning om vad jag snackar om kan jag rekommendera en titt på geocaching.com. DS

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0