pushtheredbutton

Vi möts av några riktigt höga byggnader, ihopkopplade av smala, vinklade, gångar många meter över havet. Inte riktigt vad jag hade förväntat mig när E sa att vi skulle till en övergiven gruva. Är inte sådana u n d e r marken? Samtidigt blir jag otroligt lättad av att slippa allt som kan likna the Descent, fabriken ovan jord räcker gott.  Gångarna är prydda med gluggar och från en av dem upptäcker jag ett rep som hänger ut. Repet ser ut som en mycket spontan nödutgång, men jag noterar att repet slutar säkert fyra-fem meter över marken. Om någon är så desperat att komma ut därifrån, vad gömmer sig då därinne? Min fantasi börjar uppenbarligen redan skena iväg, vilket ger mig rysningar och kickar på samma gång. Det här kommer bli ett bra äventyr.

Utsidan är prydd av graffiti, riktigt bra graffiti, sådan som bara hittas på ensliga områden prydda med "Tillträde förbjudet"-skyltar. Men det är inte därför vi är här. Vi ska in.


Den ursprungliga ingången är igenmurad, men i ett av sidohusen finns fortfarande en öppning, prydd av fyndiga kommentarer i sprayfärg. Öppningen känns som en osynlig gräns, för innanför tar målningarna slut, som på en given signal. Eller helt enkelt för att becksvart är en dålig ljuskälla. Likt Fox och Dana tar vi fram ficklamporna och börjar undersöka. Byggnaden visar alla spår av övergivenhet. Det är otroligt dammigt och trasigt och inget av alla hålen i golvet är på något sätt markerat med varningar. E ger mig tydliga anvisningar om att gå försiktigt och lysa på marken vart jag än vill sätta ner min fot. Han känner mig och min obotliga klumpighet alltför väl. Jag svarar med att be honom att hålla sig nära, inte för olycksrisken utan framförallt för att det tunga mörkret ger mig obehagskänslor och tankar om att vi inte är ensamma här inne.

Längre fram är det mer öppet och luftigt och vi vänder blickarna mot taket, många meter upp. Väggarna är kantade med strukturer som liknar byggnadsställningar, men den nedersta stegen har rasat och det finns ingen väg upp*. Jag drar en lättnadens suck vid tanken på att jag kommer slippa se den viktigaste personen i mitt liv balansera på multnade bjälkar utan någon som helst säkerhetsanordning. Lättnaden blir dock kortvarig, för även om just detta torn är svåråtkomligt så finns det tydligen andra vägar till de höga höjderna. E har hittat en lämplig klättringsväg till en av de smala gångarna ovan mark. Det är visserligen inte så farligt högt upp, men för någon som är ovan vid smidighetsövningar och som kan bli ängslig av att stå på en stol och titta ner, så känns det inte helt lockande. Han är såklart uppe i nafs. Är man inte rädd kan man se möjligheter och ta chanser som sådana som oss aldrig skulle våga. Klättringen blir mödosam, framförallt för att mina lösningar är fantastiskt omständiga men ändå nödvändiga för att ge mig åtminstone en gnutta känsla av kontroll. Väl uppe fortsätter färden. Gången är relativt lättklättrad, så länge man inte snubblar åtminstone. Eller tittar ut genom gluggarna och inser höjden. Någonstans här märker jag hur jag hyperventilerar, antagligen fortfarande omtumlad av den första och mest osäkra klättringen. Benen börjar värka, som att musklerna får för sig att leva sina egna liv och spänna sig på sätt som jag inte längre kontrollerar. Är det såhär det känns att ha panikångest? Den enda gången jag någonsin har känt på liknande vis var för tio år sedan då de trodde att jag hade hjärnblödning (vilket istället visade sig vara en biverkning på en "harmlös" medicin - tack för tre bortslösade dagar på sjukhus). Lyckligtvis blir det inte värre, men fortsätter hålla i sig på den där lätt obehagliga nivån av kallsvettningar och illamående.


Gången slutar i ett nytt torn, ljusare än det förra. Flertalet fönster och luckor är uppslagna och vi kan se ut över trädtopparna. De obligatoriska hålen finns fortfarande kvar, ingjutna i betongen som en del av det märkliga maskineri som pågick här för mycket länge sedan. Jag upptäcker senare, efter stapplande i de stegeliknande branta trapporna till nästa våning, att betong är en lyx. Ungefär varannan våning visar sig nämligen ha golv av trä. Gammalt trä. Gammalt slitet halvruttet trä. Där är det också hål, men inte fullt så organiserade sådana. Jag håller mig nära väggarna och hoppas att det bör vara stabilare där. Nära väggarna är också den kortaste vägen till nästa trappa, för våningarna med trägolv passerar jag hastigt. Att jag sedan har ett trasigt och multnat golv som tak känns faktiskt inte fullt så obehagligt. Det är fallen som är de värsta.

Hisschakten är fortfarande intakta. Endast ett metallgaller håller mig på rätt sida av ett till synes bottenlöst hål.

Efter ett tag hittar vi en ny gång över marken, till det sista tornet. I den har de valt att sätta gluggarna på botten istället för på sidorna, så vi ger snabbt upp tanken på att fortsätta vandringen genom den. Måhända att den förkrympta gången är stadig, men att ständigt behöva vara på sin vakt för att inte uppleva träd uppifrån och (snabbt) ner är något som vi kan skippa vid det här laget, vi har redan upplevt tillräckligt.

Längst ner i tornet tar det stopp. Det visste vi redan, då ingången från utsidan var igenmurad. Ändå är det som att jag någonstans långt inne har hoppats att vi skulle hitta en annan, alternativ väg ut. Tanken på att klättra ner för något som var så otroligt svåruppklättrat känns inte lockande. Inte lockande alls. Samtidigt vill jag få det överstökat, så jag tar mig snabbt upp hela vägen tillbaka i tornet och börjar gå ner för den branta gången, med ett trasigt löpande band vid min sida. Mycket riktigt var det svårt den sista biten, även neråt. Rullbandet som är trasigt mot slutet ger inte många stadiga punkter att sätta fot eller hand på, särskilt då större delen av det består av cylindrar med kullager, inte bara i vägen utan även förrädiska löften om stabilitet där det inte finns någon - jag har trots allt sett Fångarna på fortet.


Väl tillbaka på marknivå tar jag ett djupt andetag och förväntar mig få tillbaka styrkan i benen, men det tar tid. Känner mig fortfarande yr, så jag tar mig snabbt ut ur byggnaden. E är kvar och fotar, så jag börjar undersöka byggnaderna på utsidan. Det tar inte lång tid innan jag hittar ytterligare en ingång, givetvis mörk. Ficklampan hjälper, men när jag plötsligt börjar höra ett rytmiskt monotont ljud någonstans långt bort - men ändå nära - så känns tanken på ett enmannaäventyr inte längre som en bra idé. Jag sluter ögonen och ser framför mig de trettiotalet män som slet här många årtioenden sedan. Svetten, dånet, mörkret - allt blir så tydligt. Och olyckorna, nog måste det förekommit olyckor! Schakt som rasar, dåliga säkerhetskrav, förlorad kontroll över de tunga maskinerna...riskfaktorerna är oändliga! Jag vänder mig mot den uppbrutna porten och förväntar mig nästan att den ska slå igen, för att lämna mig ensam kvar - isolerad och borttappad. Känslan av att något väntar i mörkret, ropar på mig, blir för stark. Jag skyndar mig ut, så gott det går i den svårgenomträngliga lokalen.

Tillbaka i dagsljus blir det tydligt att jag har fått nog, åtminstone för den här gången. Det är ett fantastiskt ställe, men det kommer att behöva mycket dagsljus, mark under fötterna och modern miljö för att jag ska återhämta mig. Någon gång måste jag dock hit igen, det är alldeles för speciellt för att glömmas bort. Kanske kan vi ta med oss några fler, spela skräckrollspel hela natten? Eller som E pratade om, att i mörkret se på skräckfilm driven av en dieselgenerator, som efter en timme måste fyllas på, givetvis i andra tornet eller något annat dumdristigt. För ska det göras så ska det göras ordentligt, så att vi v e r k l i g e n aldrig glömmer det. 
Som om jag skulle göra det ändå.


* För er som har spelat Batman: Arkham Asylum - ja, det ser p r e c i s ut som ni tänker er, fast utan tillgång till en grappling hook.