Mor är ror-lig

Såhär inför planerat barnboksskriveri så krävs givetvis en hel del förarbete i form av research. Jag plöjer barnbok som en annan svulstar avsnitt av Americas Next Top Model. Det låter klyschigt, men det är faktiskt som om en helt ny värld öppnats för mig. Eller snarare en gammal värld som jag trodde hade ruttnat och blivit grå där inne, bortglömd i garderoben, men som visades sig innehålla bästheter av rang.
Detta är några av mina första intryck av barnboksvärlden (framförallt nedskrivet för mitt eget dåliga minnes skull):
  • Ibland är böcker fantasifulla, ibland inte alls. I det senare fallet handlar det istället om att på ett seriöst vis lära knoddarna att det är ok att ha glasögon, stamma eller tycka om frimärkssamling och att det aldrig är acceptabelt att reta dem för det. Det är givetvis en jättefin tanke, men jag undrar lite om de där vuxna i över huvud taget kommer ihåg hur det är att vara barn och vilka ord och berättelser som faktiskt fungerar på dem. Det måste väl ändå finnas ett sätt att påverka barn utan att göra det till en första klassens far-är-rar-läsebok med femton moralkakor inbakade i slutklämmen?
  • Det är helt ok att barnen i berättelserna lever i sina egna små fantasivärldar. De klassas aldrig som sinnessjuka eller antas ta hallucinogena droger - småttingarna anses helt enkelt vara så av naturen.
  • Om det finns utrymme för detaljer så snålas det aldrig på dem. Någon packar inte bara en väska, någon packar en väska med två par strumpor, ett par extra underbyxor, en spretig tandborste med avbrutet skaft (för att den ska ta mindre plats), yllevantar som farmor stickade till den senaste födelsedagen, en trasig tennsoldat, två kritor (en röd, en blå), ett anteckningsblock som doftar viol (första pris i lotteriet som anordnades för fotbollsklubben), en humörring (sådan som ändrar färg) och sju gem i olika färger.
  • Det finns aldrig någonsin några begränsningar i crossovers. Finns det ens en ynka liten möjlighet att kombinera två främmande ting så kan du ge dig attan på att det redan är gjort. Det här följer givetvis barns mycket simpla och fullkomlig klockrena logik: Två goda ting tillsammans blir ett tredje, fantastiskt gott ting. Jag säger bara Piratdinosaurier.
  • Det finns inga som helst krav på poänger i historierna. Faktum är att böckerna likt Seinfeldt kan komma undan med att handla om i stort sett ingenting. Så länge bilderna är spännande, åtminstone, men det lämnar jag åt syster att fixa.
  • Upprepningar är bra. Upprepningar är bra. Upprepningar är bra. Upprepningar är bra. Upprepningarna behöver inte ens sluta med en knorr. Upprepningar har ett egetvärde som bara barn fattar. Barn har tydligen ett guldfiskminne (och de kallas för Vår Framtid - hmff!). Upprepningar är bra.
  • Vem som helst kan bli superhjälte, det finns liksom ingen gräns för något. Det är nog därför jag charmas så av böckerna. Jag vill också vara superhjälte. Då ska jag ha mina swosh-swosh-tights på mig varje dag. Men det här hör till ett annat inlägg, ett alldeles eget. Superhjältar är way too powerful för att knuffas undan till en ynka liten sista punkt i en lista om något helt annat.

Kommentarer
Postat av: maggis

Det är nog ganska bra att barnet i en själv kommer ut ibland, det kan behövas. Vilket kanske låter lite ironiskt från en 16årig tjej men det där oskyldiga och goda som barn har kan nog behövas mer utav även när man blir äldre. :)

som tidigare sagt, gillar din blogg skarpt!

2009-09-23 @ 21:00:53
URL: http://maggissen.blogg.se/
Postat av: Hanna

Tack Maggis!

Javisst, mer naivitet åt folket! Det är det enda rätta för att inte bli direkt bitter...samtidigt som man behöver bitterheten för att se vad som behöver förändras.

2009-09-24 @ 08:16:39
URL: http://pushtheredbutton.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0