Likt en snöglob
Glittrande och sprakande,
knastrande och vit.
Värmen från alla tända ljus.
Glada miner,
kramande släktingar.
Paketutdelning:
och den får du
och den här är till dig.
Aladdinaskens under lager.
Och det vankas ensamhetens jul.
Gul snö, avgasbruna drivor,
köldskador för de som sover ute.
I bästa fall.
Men tänk vad härligt att vi fick en vit jul!
Ensamheten,
som tittar in,
trånande blick,
mot allt det där goda.
Frosseriet.
Grisdel - den mår nog bättre nu.
H&M-tröja - "Slavlön? Hanna nu slutar du".
Alltid leendes.
Som det ska vara.
Aladdins undre lager.
Och så detta året.
När hatet börjar avta.
Det kanske inte är så farligt, trots allt?
Paketerna skippar vi,
släktstressen likaså.
Men vad finns kvar?
Hur gör man utan köphets,
utan gris,
utan "Fy vad jag hatar Robin Hood - den där löjliga mössan",
utan traditioner?
Vacuum.
Tur att vi har pulka.
Ibland måste man kunna ge sig till tåls med att det finns människor som trivs och längtar hela året efter högtider och dylikt. Många kamper går att kämpa, men man får inte glömma de vackra sakerna här i världen. Och då framför allt inte att olika människor uppfattar annorlunda saker som vackrast. Låt helt enkelt inte din julavsky gå ut över de som uppskattar julen, tyck inte mindre om dem för det. De missunnar antagligen inte dig kärleken, äventyren eller glädjen.
Men M, du har ju missuppfattat mig helt! Jag har ju ingen julavsky längre (så visst, här unnas det). Måhända att jag fortfarande är skeptisk till den och att jag tycker att den är ett miljöförstörande fiasko, men jag tycker faktiskt inte illa om den. Mest som ett vacuum. Vacuum är det nya svarta. Det fungerar fint, så länge man blundar och snabbt går förbi utan att riktigt reflektera. Och framförallt fick jag åka pulka.
Ooh, fast jag håller med om en sak, Martin: Det finns en väldig intolerans för att tycka "annorlunda" inför julen. På facebooks statusrader är det typ tufft att vara kritisk till julen och i verkligheten får man inte vara negativ. Alls. I och med att det är "släktens och familjens högtid" så måste liksom alla i släken (eller jobbet, i samband med julbord) tycka lika och det ser jag som ett väldigt stort problem. Man måste ständigt försvara sig, så det är lättare att bara bita ihop och bara glida förbi och försöka att inte känna efter. Kanske få några ångestattacker på juldagen, vad vet jag? Så länge det inte syns.
