Utflykter o sånt

Lennakissen
Det var söndag och hon den där tjusiga donnan som har varit mig trogen i...tja, vad blir det, 22 år eller så, föreslog en tur med hederligt gammalt ångloksdrivet tredjeklass-tåg (ja, det stod klass 3 på samtliga vagnar och inte ens med varsitt plommonstop och guldknoppsprydd käpp hade vi kunnat uppgradera vår vagn med mutor (hurra för utjämnade klassklyftor!)). Det var en sådan där ljuvlig höstdag som bara finns på film eller i ens högst modifierbara minne (nämnde jag att det var några dagar sedan det här ägde rum?) och inte ens det faktum att vi i stort sett var ensamma bland en hord av småbarnsfamiljer kunde ta bort den drömlika söndagsutflyktsatmosfären. Det är ungefär så här långt i berättelsen jag, med rätt dramaturgi, ska överraska publiken genom att låta de två tuffa huvudrollsinnehavarna plötsligt möta något obehagligt (monster?) och tvingas lösa åtminstone ett eller sju knivig(t/a) problem...men icke! Istället satt vi med varsin MER (ursäkta smygreklamen) i näven och drack ur dem med medföljande sugrör och luktade på blommorna under vår korkek. Det var verkligen fånigt bra. Inte ens när vi blev störda på den ensliga bryggan, den enda som låg i lä i Fjällnora (målet på resan) och som dessutom ingen annan hade hittat, så var det plågsamt. Det var trots allt ganska humoristiskt att en av de två småknattarna som lattjade fram direkt kände av att stället agerar nudiststrand på somrarna och slängde av sig samtliga kläder och hoppade i plurret, något som hans hårdrockande far som bara verkade ha hand om kiddosarna varannan helg förfasades över eftersom en förkylning hos lintotten skulle medföra bannor från mamman om att han var en trög och slapp far som borde veta bättre och dessutom klippa sig och skaffa ett jobb (lite kunde jag allt läsa mellan raderna).

Men varför nu så bra?

Alltså...jag vet faktiskt inte...

...men jag har två förslag:
1. Vi skulle annars bara "slösat" bort en av våra alldeles för sällan förekommande lediga dagar med att vara bakis (den ena) och/eller sega (båda), stirrandes på en slags platt glasskärm med en drös elektronik bakom som åstadkommer flashiga animeringar stavandes television (den ena) eller kryssboxtresexti (den andra).
2. Vi kom bort från stan och ut i något som påminner om Naturen.

Och när jag tänker efter så tror jag framförallt på alternativ 2. För TROTS att jag är uppvuxen i stan, inte har ägt ett par gummistövlar sedan...tja, så länge att jag inte ens minns hur de kan ha sett ut, skulle blanda ihop vit flugsvamp med champinjon och aldrig för mitt liv skulle våga tälta mer än tre meter från civilisation (tack Daniel Myrick och Eduardo Sánchez) så finns det något med allt det där gröna (ja, det är framförallt skog o sånt som jag är en sucker för) som bara är...fantastiskt. Jag älskart.


*

Jag och Skog´n

Ibland kan jag vara på gränsen till skicklig med att lösa problem, men generellt sett är jag ganska dålig på allt som klassas som praktiskt. Visst kan jag lära mig, men jag är en teoretiker ut i fingerspetsarna. Det gör att väldigt lite som har med naturen att göra kommer naturligt för mig, särskilt eftersom jag vare sig har skogsmöllat ellet scoutat (nej, två år på Missionskyrkans scouter på lågstadiet räknas inte) och dessutom aldrig varit särskilt duktig på att ta initiativet att gå ut i den själv. Det är lite lätt att skylla ifrån sig och säga något i stil med att mina föräldrar borde pushat mig mer att göra saker som jag inte var så bra på (ja, jag är fortfarande lite bitter för att min mamma avrådde mig från att börja med konståkning när jag var sju för att hon inte tyckte jag verkade stabil med ett par skridskor under mig), men äsch, jag borde f-n tagit tag i det mer själv. Så nu står jag där, med värsta fet-kärleken till naturen och fattar inte hur jag ska bete mig i den, begriper knappt var den befinner sig och dessutom fortfarande inte äger ett par gummistövlar (trasiga converse rekommenderas ej). Eftersom jag nu helt glömt bort hur jag tänkte avsluta det här inlägget (struktur någon?) så får det här istället övergå till någon slags kontaktannons:

Sökes:
Villigt sällskap att tvinga ut mig mer i skogen. Du ska vara entusiastisk, glad och snäll och inte håna mig alltför högt när jag har samlat en hög med blöta pinnar inför elduppgörning. En rik kunskap inom viktiga områden såsom älgsimning och gott fika är att föredra, gärna kombinerat med ett gott pedagogiskt sinne för att force pusha över några av skillzen till mig. Du ska kunna säga bajs utan att fnissa.

För att fler än Martin Emtenäs ska kunna svara på denna annons undviker jag att ge bonuspoäng för västerbottska, en ljus trollbindande hästsvans (med tillhörande hög panna) och trumslagartalangar, men tja, du fattar nog att det inte skadar heller. Lite kuriosa: Unge herr Emtenäs är för övrigt den enda "kändisen" förutom Morgan på P3 Christer som jag skulle tacka ja till giftermål med på stående fot.
De får mig på fall.



PS. Nu har jag skrivit allt men har inte tillgång till mina bilder för tillfället, så håll ut, de dyker väl upp så småningom. Puss. DS.

*PPS. Tja, snabbheten med att lägga upp bilder är kanske inte på topp men nu fick ni en i varje fall...oooh, hihi, nu drömde Squee att han hoppade eller sprang eller något. Söta benviftande pälsklump. DDS.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0