pushtheredbutton

Jag vaknade upp och behövde måla. Ett sådant urge att jag knappt visste vad jag skulle ta vägen. Så jag klev upp, trots att det fortfarande var mörkt. Dessvärre är jag rätt värdelös på att måla fritt från huvudet och dessutom tycker jag att det roligaste med måleri är att skapa mina egna små fantasivärldar - vad än de må symbolisera - och för detta krävs struktur och noggrann planering. Så jag började planera. Tyvärr hann jag inte ens till skissblocket förrän jag insåg att för att någon gång få fram min idé på duk så måste jag först vika en fågel. I papper. Det där med att komma fram till målet snabbt har aldrig varit min grej - om jag ens någonsin kommer fram. Så jag hämtade min origamibok - ja, jag har en sådan. Dock var det länge sedan jag ägnade mig åt pappersvikning seriöst. På den tiden då jag var kort. Eller liten, kanske man brukar säga.
Under tiden vaknade Erik.
Resultatet bkev följande:

• Han insåg att det fanns något hos mig som han inte hade någon aning om. "Brukar du göra det där ofta?!".
• Han började dilla något om hur det var som en ny egenskap som blev upplåst i samband med rollspel och upplevling (fråga mig inte).
• Han insåg att det finns ett ord för "vika pappersfigurer".
• Han började gå runt och på ett låtsas-japanesiskt vis vråla "origami" med någon slags auktoritär samurajröst.
• Han började härma Hiro Nakamora och försvann.
• Min fågel blev klar - efter att jag hållit på att ge upp flertalet gånger (nämnde jag att jag var ovan och boken trixig som faen med en massa fackord för särskilda vikningar som jag fick låtsas om att jag kunde?).
• Jag måste se om Blade Runner och bli påmind om en förebild - ni som har sett den vet vem jag menar.

Nu helg. Dags att njuta. På beställning.