pushtheredbutton

Pluta

Såg precis på television. Det är lite som ett nytt och outforskat område för mig efter ett antal år med så kallad bond-teve (dubbelohseven?). Fastnade en stund vid ett program på Music Television (”numera utan musikaliska tillsatser”) som gick ut på att ge ungdomar fem intensiva veckor på sig att nå sina drömmar. Avsnittet jag sneglade på handlade om en femtonårig lite halvrund tjej med glasögon döljandes en blick som liksom aldrig riktigt mötte den andres. Hon ville inget annat i hela världen än att vara med i en skönhetstävling för enligt henne var beauty queens beundransvärda varelser eftersom de hade ett så fantastiskt självförtroende. Ingen fara girlfriend, det här ska din erfarna opererade skönhetsdrottning till coach styra upp. Lyckan är bara ett par staplande steg på högklackat bort! Att tjejen vid ett flertal tillfällen pratade om mobbing som det största hotet mot ungdomar var inget att ta hänsyn till. Upp på löparbandet lilla gumman, nu ska kilona bort! Och glöm för sjuttsingen inte bort att byta bort den där sunkiga Yoda-tischan mot lite boobyliciousringning.

Måhända att jag inte orkade följa hela hennes färd mot läppglansens rike, men hughah, jag har nog aldrig känt mig så smutsig efter ett tv-program som jag gjorde efter detta. Vem tittar på sånt här?

Jag.

Jag kokar.

Efter programmet behövde jag lyssna på ett välkänt gammalt bespottat nu-metalband och krypa ner i badkaret (där jag för övrigt hittade Värmen som gått och sprungit bort)* för att hedra minnet av den söta grungedonna som jag fick se dö på emteve. Sorg. Och skabb. TV.

Om teve

Teve är ett ämne som jag inte längre behärskar. Jag sitter tyst runt fikabordet när det tjattras om ensamstående mammor som vill hitta lammkött i filmat format. Ärligt talat förstår jag inte hur någon kan ha koll på vilka program som går vilka dagar. För att inte tala om vilken tid. Och när man väl vet det, hur ska man då lyckas se till att sitta och glo precis just då? Visst finns det riktigt välgjorda produktioner, men allt däremellan? I mina ögon är slötittande en ursäkt för att slippa precis allt det där andra som definierar ens liv. Visst förstår jag att en dag på jobbet sliter ut, men är det inte mer påfrestande att utöver det anstängande arbetet känna att fritiden också är präglad av skräp? Är det inte det som gör en trött och inte tvärtom? Hmm, jag känner att hela det här ämnet med fritid och hobbys är något jag vill komma tillbaka till, men inte nu. Fram till dess tänker jag bara njuta av att min lediga tid består av fem miljarder saker som jag vill (men oftast inte hinner) göra istället för en enda passiv aktivitet som jag inte bryr mig om. 

PS. Har du förresten tänkt på att Sean Mullen´s låt Lullaby är den sämsta genom världshistorien? Det kan vara bra att begrunda nu när jag ändå bara tramsar och gnäller. Se det som ett soundtrack. DS.

PPS. Ehm...har visst inte fotat så mycket på sistone. Men det kommer. Och då blir det mer vettigt. Istället för nödfoto att fylla upp hålen med. DDS.

*För övrigt får mitt nya badkar med tillhörande rum betyget fyra och en halv av fem vattenpölar vid sidan om karet (hur nu en pöl kan påstås vara halv).

Det har perfekt storlek (för en person, övrig statistik N/A), lagom belysning (juryn bedömer mängden jättebläckfiskar som ville tränga upp när proppen drogs ut vara minimal) och mumsigaste rumsvolymen (hejja sneda taken!). Kan komma väl tillpass i framtiden.

(Den som kan spåra orsaken till den halva saknade pölen får en kaka).